Åh, seriöst läs inte detta då kommer ni tro jag är ngn jävla emo fucking filosof skit eller nåt men måste få skriva av mig.
Hur vet man igentligen att ens vänner, riktiga vänner håller det dem lovar?
Ibland kan jag bara bli så osäker, inte för att jag inte litar på dem men men vet inte. Det bildas ofta en kedja.
Jag säger till min kompis, lova att inte säga detta ok? Sen kanske hon bara måste säga det till en annan, efter det kommer ''men lova att inte säga till ngn jag fick igentligen inte berätta'' osv.osv. Till sist kommer det inte vara en hemlighet. Det kommer vara näst intill globalt.

Jag har aldrig riktigt delat med mig av det som plågar mig som mest, det som håller mig vaken på nätterna och får mig att fundera extra mycket. (och nej jag är inte homosexuel ;))
Som får mig att tänka, om jag inte gjort så, tänk om .. Det finns så mkt jag önskar bara vart lättare.
Livet är inte rättvist, jag vet. Men jag önskar att det kunde vara det ibland. För en gångs skull.
Jag har aldrig kommit till det stadiet där jag velat ta livet av mig, men inombords har jag plågats som in i helvette.
Kämpat med mig själv, försökt inse att det är sånhär jag är. Inget som jag eller någon annan kan ändra på.
Jag jämför mig hela tiden med andra, jag vet att alla människor är olika. unika på sitt eget lilla vis men, ibland så önskar jag att jag bara fått en andra chans.

Man önskar ofta att man har det man inte får, om man är kort önskar man att man va längre. Om man har lockigt hår önskar man att man har rakt jag kan fortsätta hur länge som hellst.
Ingen människa är perfekt, jag vet. Men jag tror jag har någon slags anorexia. Nu menar jag inte att jag ser mig själv som fet fast igentligen är smal, eller jo det gör jag till viss del, men jag menar på ett sätt att jag försöker säga till migsjälv att jag är okej. Jag är bra. Jag är söt. Men innerst inne vet jag att jag inte är det. På ett sätt försöker jag lura migsjälv. Försöker ge mig själv det självförtroende jag förtjänar. Det förtroendet jag visar utåt att jag ''har''.
Men innanför murarna så är det den lilla osäkra flicka som jag är. Rädd,försiktig&blyg. 

Jag vet inte om jag kommer att klara mig igenom detta utseendes fixerade samhälle vi lever i. Som bäst trivs jag bakom mina solglasögon och sminket jag bär. Där jag får lite tröst, där jag kan vara lite starkare & stå upp för mig själv.
Den lilla flicka vid namn Fanny har aldrig någon riktigt lärt känna, jag är för rädd för lögner,svek men mest av allt ensamhet.
Jag har inbillar migsjälv att jag inte duger, så jag vill inte visa mitt allra innersta. Min högsta önskan. Min dröm. Jag gömmer den tryggt inne i migsjälv. Där ingen kan se den, veta av att den finns.
Jag vet att det kommer en dag när jag kan berätta, när jag är redo men jag vet att det inte är nu.

Det är många som har spindlar, ormar å sånna saker som sin största rädsla ,men det mina hemskaste av mardrömmar för mig handlar endast om är ensamhet. Det är min absolut största rädsla. Jag vill verkligen inte vara ensam.